2015 > 09

Det här är ditt nya blogginlägg. Vi har lagt till denna text och bild som exempel på vad du kan göra. Nu är det bara för dig att skriva din egna text, lägga in bilder, video… ja, vad som helst. Du kan ändra allt och även ta bort det du inte vill ha.

 

För att redigera denna text, peka här och klicka på knappen ”Redigera text”. Bilden kan du ändra eller ta bort i ”Ändra bild”. För att dra in nya block klickar du först på knappen ”Skapa innehåll” och väljer sedan vad du vill ha.

Läs hela inlägget »

Min kära väninna Lena fyllde år i somras. Jämna fina tal och bestämde sig redan för två år sedan att bemärkelsedagen skulle firas ombord på El Tabasco. Med Lenas nio vänner seglade vi ut. Vissa hade aldrig varit ombord på en båt av detta slag och någon hade seglat i unga år på en lite mindre båt. Det är fantastiskt att få dela med sig av denan härliga upplevelse till ett gäng som upplever mycket av det för första gången. 

Kroatien har visat sig från sin vackraste sida och vi har haft det jättebra! Vilsamt och med gott om "egentid" där man kunde läsa bok eller prata med en ny kamrat. Vädret har skiftat från hetta till svalka, sol och moln, åska och bleke... Hela registret. 

Vi kom iväg på första dagen till Bobovisce. En liten hamn med bojar där man ligger en liten bit från land. Sköna bad i knallgrönt vatten och en gemensam middagsbuffe med massor av medelhavsmat. 
 

Nästa stopp var Stari Grad på ön Brac. Hemma i Sverige tycker vi att en stad är gammal när den är 4-500 år men här går historien betydligt längre. Det känns nästan som att gå omkring i kulisser i Hollywood men det är väldigt äkta här. Rent och snyggt överallt och väldigt medelhavskt! Vi åt på kända Antika och morgonen efter blev det träning på badplatsens kaj med efterföljande ljuvligt bad. Hejja alla som var med - kanske, kanske blir det liiiite träningsvärk :) I Stari Grad finns det väldit fina bunkringsmöjligheter med fruktmarknad och stor Konzum-affär så vi toppade med ännu mer god mat. 
 

Efter det nattliga äventyret som ytterst detaljerat beskrevs i förra blogginlägget hamnade vi i fint väder i Palmizanas stora marina. Alla gäster fick en fin tur in till Hvar med ett besök på vår nya favorit-restaurang Paradies Garden (sic, det stavas faktiskt så). Gänget drog i väg vid femtiden och jag var kvar på båten för att vänta in det nya batteriet till bogpropellern.

Vid 22:30 hade jag nästan gett upp och hoppade en halvmeter när jag hörde att någon försökte ta sig ombord på båten ute i från fören! Hilfe. I mörkret satt två mörka män och gjorde fast en snabb RIB-båt i min båt.
"What are you doing!?" 
"We come with new battery"
Aha! Självklart! Kom in. Sagt och gjort så rotade de sig ned under madrassen i en av hytterna där batteriet skulle sitta. Tio minuter senare kom alla gästerna hem från Hvar och undrade om vi fått vårt batteri? Jajjamän! Dom är här nu. NU?? Japp! Under Lenas madrass :)

En ny tränings-plattform hittade vi också på den gamla lekplatsen som rivits, till höger om dusch-huset. Staket och allt så vi slapp att bli studerade av folket på cafeerna på morgonkvisten. Så efter träning och frukost testade vi bogproppen utan problem och guppade vidare mot Sveta Nedjelja, eller "Zlatan" som vi kallar det. 
 

Vi hade inte direkt långt hem från restaurangen! Detta kan man kalla fickparkering. Vi åt god kroatisk fiskgryta och några tog en stärkande promenad upp till kyrkan mitt i byn. Det är inte så långt i kilometer men det är gaaaaanska brant uppför. En tomatsås fick de handlat till lunchen i alla fall och det var ju toppen. 

Vi var ganska tidigt på plats eftersom vi inte ville riskera att hamna i den yttre bassängen. Det var nog tur det för mitt i natten blåste "Hugo" upp från söder och skickade ganska stora vågor in i hamnen. De som låg i längre ut guppade betänkligt och jag låg en god stund och funderade på vad det var som plaskade så hemskt. Det var vågor som slog mot aktern på en av de yttre båtarna och gjorde att den verkligen dansade en vild dans i sina förtöjningar. Dom sov nog lite, lite oroligt där inne... Vi gungade bara lite försiktigt och med öronproppar stängde jag gnisslet från tamparna ute och sov gott och tryggt. 
 

Sicket härligt gäng som var med på denna resan! Lena, vår jubilar i mitten, tog bilden genom dödsföraktande språng över vägen för att självutlösa kameran! Sicket härligt gäng som var med på denna resan! Lena, vår jubilar i mitten, tog bilden genom dödsföraktande språng över vägen för att självutlösa kameran!

Sista hamnen för denna veckan innan vi drog in till marinan var Milna. Vi ankrade upp precis vid kyrktrappan. Nackdelen med att klockorna ringer vägs lätt upp av den ännu större nackdelen i den yttre marinan - rutten fisk-lukt! Bläh... Verkligen läbbigt. Så rådet om du någonsin skall segla till Milna är att strunta i killarna på högersidan och gå ända in till "stan". 

Tyvärr var inte restaurangen den bästa men med gott sällskap blir det mesta toppen i alla fall! <3

På morgonen var vi några tappra som gick ut till piren bortanför macken och körde ett tabata-pass i skuggan. Härligt bad och en dusch på väg tillbaka gjorde den här morgonen helt fantastisk. Som vanligt smakar frukosten utmärkt efter en aktiv morgon. 

Det enda sorgliga med att jobba här nere som skeppare är att besättningarna som jag lärt känna och som börjat tycka så mycket om skall åka hem! Även denna resa hade ett slut och åter i marinan firade vi vår härliga vecka med pizza som kom utkörd ända ut till båten. Smaskig buffe som intogs efter att de flesta fått packat sina saker. 

Nessan höll ett rörande tal till mig och jag är oerhört glad och tacksam för presenten jaga fick från Lena & Nessan + hela besättningen. Hjärtligt välkomna tillbaka ombord!

With Love
/Lady Skipper
 

Läs hela inlägget »

Ja, där satt jag i godan ro och jobbade vid datorn vid navigationsplatsen. Vi låg för svaj på ankare i Zori Bay. Mörkret hade fallit och det var svart som i en säck. Vinden hade tilltagit och det tjöt olycksbådande i riggen. Mina gäster hade en stund tidigare åkt i omgångar i jollen in till land och satt på restaurangen och åt. Det var någon timma kvar innan de skulle bli hämtade och jag började fundera på om det var en så bra idé att köra jolle i mörkret i det här vädret. Jag tänkte att jag skulle skicka dem ett meddelande och be dem ta en taxibåt ut till El Tabasco igen. 

Jag satt där och lyssnade på vinden när jag hörde en båt komma in och lägga sitt ankare. "oj, jobbigt att komma in NU! ...i denna blåsten och i mörkret, tur att dom hittade in" tänkte jag. Strax efter började det skrapa lätt i båten, metall mot metall, kedja mot kedja? Ankarkätting mot ankarkätting? NEJ!! De allt för kända vibrationerna i båten när deras ankare är och tafsar på min kätting. PANG!! Shit!! Där small vi in i båten som låg lä och akter om oss. Slängde igen locket på datorn och sprang upp. Såg nästan ingenting i mörkret efter att ha suttit framför en ljus dator med alla lampor tända. Men så mycket såg jag - att vi gnagde mot grannbåten och vinden just höll på att försöka vika min båt på mitten över fören på den andra båten. 

Startade motorn på två röda sekunder för att räta upp och komma långsides i alla fall. Vad som helst är bättre än hans bogspröt i sidan på mig. Körde bogpropellern för att räta upp. Noll. Piiiiiiiiiiiiip! Piiiiiip! Saaa***an och hans vänner. Backade för att komma loss och lyckades till slut ropa på killarna ombord på den andra båten. "Can you please help?". Med gemensamma krafter fick vi båtarna någotsånär att vara vänner och inte förstöra varann men nu var det bråttom. Vi skulle inte orka hålla alla ton El Tabasco mot vinden och lite längre ned lyste klipporna vita i nattmörkret. Runtomkring började folk skrika och gapa. Både på mig som inte kunde manövrera och troligen också på den första båten som ställt till det med ankaren. Harmoniskt!

En av killarna på den påkörda båten frågade om jag behövde hjälp och tog ett djärvt skutt över på min båt precis när jag fick fart fram och kunde styra klar från hans båt. Det var en utmaning att köra upp ankaret, hålla reda på jollen bak, fälla upp badplattformen och dessutom inte krocka igen är en utmaning. Att sicksacka i mörker utan sikt framåt bland ankrade mörklagda båtar är inte heller att rekommendera som måndagsnöje. Med killen, som visade sig heta Peter när vi presenterade oss en trekvart senare, som utkik tog vi oss till slut utanför alla båtar. 

Jag hade ganska tidigt insett att det inte skulle gå att ankra om på ett säkert sätt med rådande förutsättningar utan att det enda vettiga och säkra var att köra runt till marinan på andra sidan. Vi hade tidigare på dagen passerat genom ett litet sund med 5 meters djup och jag försökte tränga undan tanken på att göra det igen, i stort sett med förbundna ögon. Jag frågade således Peter om han kunde tänka sig att åka med mig runt. "Jajjamän", svarade han på bruten engelska. "Om jag bara kan få säga till mina vänner ombord att jag åker?". Jamen, självklart! Varför inte ta en vända till in bland alla båtar... Suck. Men sagt och gjort! In igen med en viftande främmande man stående på ankaret.

Han fick tjoat till sina vänner, som såg ut som sju (eller åtta? eller nåt?) frågetecken när dom insåg att han försvann ut i mörkret på en stor segelbåt med en ensam tjej, och vi kryssade ut igen. Nu hade jag ju lärt mig var båtarna låg så det var piece of cake som dom säger i amerikat. 

När man kör båt i totalt mörker finns det inget att sikta på upptäckte jag. Jag insåg även att instrumenten var otroligt ljusstarka och bländade mig så jag tappade allt vad mörkerseende hette. Vinglade fram och tillbaka ganska rejält innan jag insåg att jag kunde göra som miljoner sjömän före mig - se på stjärnorna! Pulsen gick ned två slag när jag fick en riktning och förstod att vi faktiskt kommit fri från den första udden. På kartan ovan ser du hur det ser ut. Den första långsmala udden var passerad och jag kunde faktiskt känna mig facinerad över hur nära stjärnorna var och hur klart de lyste ovanför mig. Hur ljum vinden var och hur fantastikt det är med hav och naturens krafter. Vinden kom rakt framifrån och jag vågade till och med gasa på lite. Det är lättare att hålla en rak linje då. 

Nästa utmaning var att hitta rätt udde att runda för att komma igenom det pyttelilla sundet. Jag skulle kunna gå runt hela ögruppen också men det skulle ta väldigt lång tid och risken var stor att vinden skulle ta i ännu mer. Ju längre tid jag tillbringade runt alla uddar och skär desto större risk för problem. 

Testade bogpropellern igen. Död. Hur i all världen skall jag kunna lägga till utan den i stark sidvind? Bort med den tanken. Sundet närmade sig och om vi inte kom igenom där skulle jag inte behöva någon bogis... Dålig tanke. Klart det går bra! GPSen är väldigt noggrann och med en handduk över några av instrumenten insåg jag att nästan alla öar här är kritvita nedtill. Dom syns! Tjohoooo! Full av tillförsikt styrde jag mitt emellan och kollade GPSen som referens. Djupmätaren räknade ned; 10,5 meter, 8 meter, 6,2 meter, 5,1 meter, 4,6 meter... 5 meter, 7,8 meter, 12 meter... Jaaaaaa!! Vi var igenom. 

Med autopiloten styrandes rakt fram mot nästa sund var lättnaden stor och jag kunde åter igen fundera på hur tilläggningen skulle gå till. Jag frågade Peter om han var van båtförare. "Javisst", sa han, "jag är från Slovenien och har seglat här hela mitt liv, men jag har aldrig använt GPS och mina båtar är bara 10 meter ungefär", men när jag frågade om han kunde ta ratten lite medans jag letade rätt på en ficklampa svarade han nej... Hur som helst så var det tryggt att ha en van seglare med ombord om än bara som moraliskt stöd just nu. Vi rundade den norra udden och kunde äntligen se fyren som markerar inloppet till marinan. 

Tyvärr fick vi ju då plötsligt vågorna i sidan och båten rullade väldigt djupt några gånger från sida till sida. Jag hade INTE stuvat för det... Glas krossades, tallrikar och flaskor flög, besticklådan öppnade sig och allt flög hit och dit. Några gung till - mer kross. Jaja, datorn står förhoppningsvis stilla tänkte jag, och om inte så får vi lösa det sen. Inte nu. Just då ringde telefonen. Lena! Såklart, dom vill bli hämtade med jollen och har ingen aaaaning om vad som hänt. Men det går inte att svara - jag måste hålla ratten hårt och med allt glaskross där nere i båten kan jag inte springa ned och hämta telefonen. Det får vänta. Dom får vänta. Det löser sig. Little did I know... att dom är ett gäng mycket företagsamma människor! Mer om det sist i bloggen :) 

Piren utanför hamnen närmade sig. Vinden var hård men vattnet platt innanför. Vi gjorde det!! Jag grejade det!! Vilken känsla. 

Jaha! Fullt? Eller? Inte en lucka någonstans!? Det är inte sant. En enda liten lucka precis innan för piren där ingen belysning når och där all dyning dånar in. Nä. Det går inte. Jag vill inte dit. Hur skall gästerna komma ombord där? Nej, som sagt, det går inte. 

Just då påpekade Peter att det var någon långt in, längst in, som signalerade med en ficklampa. Jajjamän! Han hade rätt. Där kom hamnkapten och visade oss in till en plats som tydligen fanns längst in. Hamnen består av ett antal bryggor och där vi skulle in pekade båtar ut längs hela vägen. Enda chansen var att backa in för att få in aktern mot kaj om det bara var en plats ledig där inne. Det gick inte att se och jag kunde knappt tro att hamn-gubben kunde se vad vi hade för båt. 

Efter ett antal försök att backa in med vinden i näsan gav jag upp. Utan bogpropeller är det omöjligt att hålla båten rak och undvika att den viker sig och försöker gå i sidled. Fanns ingen vingelmån alls. Rådgjorde med Peter som hela tiden avrådde och sa att det inte går. Nähä? Nu fanns bara en möjlighet kvar om jag inte skulle få cirkla runt hela natten där ute. Att gå med fören in. Finns det ingen plats att vända därinne är vi rökta. 

Jag frågade Peter "Do you think I'm crazy if I go in there?". Han svarade "I will tell you after". Jag har en god vän som brukar fråga mig "vet du varför du lyckas?" när det är något som gått bra. Ja, tänkte jag. Jag kan detta. Jag kan köra båt. Hur svårt kan det vara. 

Som i ett trollslag mojnade vinden. Vattnet låg som en spegel och vi gled sakta, sakta in mellan båtarna. Det fanns lite plats där inne och med en liten sväng kunde vi låta strömmen ta båten den sista biten. Jisses! Det gick! Det också! 

Hamn-gubben hade en del att säga om att segla när det blåser så och komma in så sent när han egentligen hade slutat jobba och sen köra så sakta och sen inte det ena och sen inte det andra. Jag log och var jätteglad och han fattade ingenting. Nåja, han fick våra skeppspapper nästan innan tamparna var på och lommade iväg. Mutter, mutter...

Tamparna kom på plats och aldrig har det väl känts bättre och mer fridfullt att slå av motorn och inse att det gått bra. Allt gick bra. Då ringde telefonen igen. Såklart!! Gästerna! Lena. Måste svara. Hoppade utan att nudda golvet ned och fiskade upp den.

"Vi tog en taxibåt ut i viken men nu hittar vi inte båten! Var är du! Taxichauffören tror vi är tokiga alla 10 för båten VAR här. Precis här. Vi lovar!". Oh no... "Jag är inte där" sa jag försiktigt. "Va??? Har du åkt??!". "Ehhh, ja, jag är i marinan så ni får åka in till land igen. Men håll gärna taxin så min räddare i nöden kan få komma ut till sin båt igen". 

Sagt och gjort. På kajen stod mina 10 gäster. Något frågande men ändå glada. Peter försvann ut i mörkret i viken och vi promenerade lugnt och fint tillbaka till båten. Som om den legat där hela tiden. "Vad hände?". En relevant fråga. "Jaaaa, ankaret släppte så jag körde runt båten hit. Peter där var hygglig och hjälpte mig." 
"Vem var han?"
"Ingen aning."
"Hur hittade du honom?"
"Han hoppade bara på båten när jag körde förbi."
"jaha..."

Ännu en skepparhistoria till handlingarna. All well that ends well. Bogpropellern visade sig ha ett dåligt batteri. Just nu, klockan är snart 22, väntar jag fortfarande på teknikerna som skall komma med ett nytt batteri... Dom kanske kommer i morgon? Missa inte nästa avsnitt. Fortsätt gärna läsa!

God natt gott folk. I natt sover vi skönt. Tryggt. 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter

-